Jag kan inte säga annat än att det var fruktansvärt jobbigt att komma hem. Förtvivlad var jag rent ut sagt i fredags.
Varför är jag inte fortfarande det denna söndagkväll? Hur kommer det sig att jag känner glädje som jag inte trodde mig skulle finna på bra tag?

Att mamma var en klippa har jag redan nämnt. Mina älskade syskon har varit hjälpsamma och kärleksfulla denna första helg hemma. Lagat frukost. Burit och hämtat saker. Varit stöttepelare och goda lyssnare. Både Millan och Oscar har vuxit till sig så. De är GALET. Men underbart. Så fina. Och Linus slutförde precis sin officiersutbildning. Grattis!

I torsdags dök mina första besökare upp på trappen. Älskade Louise och Felicia. Glögg och choklad och fint egengjort kort (löööv them <3) välkomnades jag med, för att inte tala om den glädje de kände inför min hemkomst, vad kan vara bättre än det? Tår vare asså! Följande dag följdes det av min Ellen med en fallande bamsekram, senare lussebullståg och skrikglädje med Jenny och Emmis. Även Tilda dök upp idag och med långa samtal om allt som skett på senaste tiden lyckas man alltid få bra perspektiv från henne.

De nämnda räcker på långa vägar inte heller. På mejl, telefon och facebook. Tack för stödet och jag längtar efter att få återse resten av er också.

Jag har också fått idéer om vad jag vill göra härnäst. Kan kanske dela med mig av dem när planerna är lite säkrare. Får dock se hur jag lägger upp bloggandet. Har en känsla av att det lider mot sitt slut.

Sist men inte minst har jag pappa också. Pappa doktor som tog av bandaget igår (Lovisa "Eeeh. Ska jag verkligen ta av det redan? Papps - Ja. Du ska ju börja gå på den nu!")

Så det är vad jag gör nu. Haltar runt hemma för att försöka få tillbaka den forna gloran av min ankel- och vadmuskel. Nu drar vi ner för att kika på det nya huset.

PUSSKRAM och tack igen

Sista dagen i city spenderades mest på hotellrummet och i lobbyn för min del. Mamma sprang ärenden och det sista vi gjorde tillsammans innan vi begav oss till Newarks flygplats var att gå ner till Rockefeller Center för att se den stora kända julgranen. Sen var det goodbye New York. Kändes jättejobbigt. Vår underbara doorman fixade dock limonsine-ride till oss hela vägen till flygplatsen. Helt sjukt eftersom de var en av de sakerna jag hade med på min ofärdiga New York-lista. Men som vi lämnade New York var det allra mest Luke och Bella jag satt och längtade efter.

Synvinkeln från en rullstol var också otroligt. Amerikanarna är så vänliga. Alltid var det gentlemanna-stil på hjälpen man erbjöds. Och varje gång blev man lika rörd. Öppenheten kommer jag sakna. I början var det jobbigt att alla ska vara så trevliga, pratsamma och omtänksamma. Lämna mig i fred sa min svenskhet. Men de sista månaderna har jag älskat det. Varför är inte vi så? varför måste vi vara kalla stenmurar mot alla runtomkring? Utan älskade mamma skulle jag dock inte kommit långt. Hon var min klippa och jag ska slita gärnet för henne i flytten till nya huset i mars.

Flygplatsen gick som på räls. Mer än 100 kg i bagage. Checkade in fyra väskor (mamma fick ta med sig två) och jag hade turen att slippa betala för min sista. THANK GOD. Sen hade vi eskort från check-in till boarding. Likaså av planet. Från avstigning till exiten och en väntande Christine. Vi strosade förbi alla köer. Ganska så smooth asså.

Vi flög dessutom hem med en favourite of mine. Tyckte att det måste ändå vara ett tecken om jag flyger hem samma flyg som Robyn. Höll på att rullstola in i henne på väg till toan innan vi boardade. Bra gjort tänkte jag. Hoppades i hemlighet att jag skulle få tillfälle att be henne signa de två första delarna (och mitt bandage? hihi) av Bodytalk som jag t.o.m. hade med i mitt handbagage. Men med rullstol och nattflyg så blev det aldrig så.

Som sagt gick även avstigning på Arlanda väl och strax efter 8 fann älskade Christine och Tony oss och tog oss hem i en rymlig Porsche (C - Lovisa, du vet att det är en Porsche du åker i?"). Så tacksam. BIG LOVE

Det kommer ta lite tid att vänja sig vid att vara hemma. Det kände jag alldeles nyss när det var tokfel sorts lysknapp inne på toaletten.

Får se om jag hinner få tillbaka min julkänsla snart (som försvann i samma stund jag lämnade barnen). Önskar det. All I want for Christmas. Lite tur.

BIGLOVE till er som skriver, varje liten hälsning skapar tröst. Är dålig på att svara men det har varit svårt från ipoden. Det kommer så fort jag inte är lika jetlaggad.


<3

Hey loved ones

Duschade just bort mina sorger här på mammas och mitt underbara hotellrum i city. Har en otroligt fin svit och sitter och gosar i en stor badrock. Vi sa hejdå till min familj gråtandes och Matt skjutsade oss till Hamton Jitney-bussen som tog oss till city med 4 stora väskor och fem små (heh..).

Cultural Care skickar hem mig för er som inte vet. Jag kan inte jobba på foten (och även om jag snart skulle kunna så har jag ändå varit ur bruk i två veckor = ogiltigt arbetsvisa) och därmed ogiltigförklaras villkoren för mitt visa och jag skickas hem.

Även om läkarna helst vill se att jag stannar för post-op-kontroll åker jag hellre hem med mamma och får hjälp med bagaget. Och stödet. Det här är en mardröm och min tur var det länge sen man såg röken av. Istället för ett långsamt farväl på tre månader av min NY-bubbla så slits den bort från mig och spräcks med ett obehagligt stänk av kall svensk verklighet som jag ännu inte konkret har förberett mig på. Jag längtar till att få se era nyllen. Min familj och vänner. Här och i Sverige. You keep me going. Har gjort hela detta året och kommer likaså att göra't genom kalla december månad.

See you soon,

love from Lovvis

Operationen gick bra och röntgenbilderna såg enligt pappsen "PERFEKTA" ut (ser ni hur positivt jag tänker?) Dygnet på sjukhuset var helvete men jag fick komma hem igår iallafall, thank god

Update kommer när jag vet hur vi gör från och med nu. Tack och lov att mamma är här.

Imorgon gäller det. Mamma tar sig ut hit från city efter att ha flugit in idag. Hon flög ju inte in för att jag skadade mig utan för att vi skulle hänga i city. Egentligen.

Jag är inte rädd.

Jag är inte bitter.

Det gör inte ont.

Från klockan 12 får jag inte äta eller dricka något. Alla smycken ska ur. Kom i glasögon och inte linser. Kom al naturál. Inget smink eller parfym, lotion eller hårprodukter.

Är inte alls rädd att opereras. Än så länge. Jag är rädd för vad som kommer därefter. Och jag hatar känslan av att inte kunna göra något som helst åt min situation. Jag får ta ett steg i taget och vänta på det värsta, samtidigt som jag intensivt försöker intala mig att allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning.
Konsekvensen av allt är något som jag inte ens uttalat för de flesta än. För ni skulle väl inte tycka att det är det värsta med detta. Men för mig är det det - jag är inte redo. Jag är inte klar.

Matt undrade om det var så bra om jag tittade på Grey's Anatomy kvällen innan livets första operation (usch det känns fjantigt att kalla ett ingrepp på foten för operation) men det störde mig inte alls. Har dåligt samvete för allt extra bekymmer som läggs på deras axlar.

Lyssnar på Marina & The Diamonds på rekommendation från Louise. Überbra. Precis min typ av musik. Och det är lite power. Lite hoppfullt.

Tack alla ni som reached out. Det tar jag med mig imorgon. Ljuset i mörkret. Truly.

Lovisa

Har spenderat dagen på sjukhus, till och från. Ska få foten opererad på fredag. SURGERY liksom. Den kräver en liten metallplatta och eventuellt en skruv däri. SCARY. Men det löser sig. Läkarna var på telefon med min pappa och kollegor i Norge för att tillsammans besluta hur vi ska gå till väga. För bästa framtida resultat på foten så krävs operation. Så snabbt som möjligt.

Foten, skadan och operationen är långt ifrån det värsta. Det finns värre konsekvenser med detta. Kan inte ens ta mod till mig att berätta det för er för inombord är jag så otroligt ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Plötsligt ser allting riktigt riktigt mörkt ut...

Melissa insisterade på att ta mig till sjukan. Tur det. Bruten fot. Litet ben som tydligen är det minst allvarliga, tack och lov. Bandage och kryckor. 6 veckor. Helvetesjävlaskit.

Elin klagar på att jag säger 'fett bra'. With good reason. Är nog bland de fulaste uttrycken som finns. Idag är min fot väldigt fet. När vi var ute och klubbade i fredags föll någon över mig på dansgolvet och jag trodde jag brutit foten. Folk hjälpte mig upp och jag satt och gömde mig i händerna tills jag haltade ut till väntande taxin och vi tog oss hem.

Is och hålla fossingen högt är vad jag gör idag. Gå in på Skype - kommer vara bra tillgänglig.


kompressor, is och elins strumpor - hajp!

..again!

Softar med familjen medan turkeyn tillagas i ugnen. Så ikväll ska det ätas en massa. Igen.

Skriver när jag har lite tid över. Imorgon bär det av till Elin för en storslagen helg.

PUSS på er och happy thanksgiving!

Sitter fortfarande med kidsen och jobbar till 8.30 men så mysiga och duktiga de är ikväll så har jag verkligen inget emot det. Har dock varit utmattad idag - kunde verkligen inte sova djupt inatt - vilket var ett riktigt mysterium. Efter dagen i city igår ville jag bara krascha när jag kom hem men sov aldrig riktigt djupt. Var klarvaken vid 7 när jag i vanliga fall fortfarande vill sova i ytterligare två timmar.

Okey. Nu ska det gosas lite. Skriver om helgen när jag slutat. PUSSHEJ

Grymmaste helgen på länge. Skriver imorgon när jag återhämtat mig. Om jag lyckas. NATTI!

FRIDAY och helgen är fullspäckad. JUST THE WAY I LIKE IT!

Väntar för tillfället på att få utbyta ett par ord med älskade Christine över Skype innan det är dags att hämta upp lillkillen. Fy.. imorse var första morgonen man BORDE ha haft vantar. Gäller både mig och barn. Naglarna spricker sönder av kylan - de är bara att cutta av. Klär mig i GAGA idag. I inte SOM. Just so you know.

LOVE YA. HÖRS PÅ MÅNDAG.

Aaaah. Sitter i sängen min i mina nya VS-sovkläder och dricker äcklig Theraflu-sörja. De ska tydligen hjälpa. Vill bara bli frisk. Har en fullspäckad helg att se fram emot så det är bäst jag blir frisk! Amerikanarna är verkligen ghalna (tänk småländska) när det kommer till läkemedel. DET FINNS FÖR MYCKET. Som idag, när släktingar var över och jag gick runt som en zombie med ryggont och noll röst diskuterade de hej vilt om olika saker jag borde ta. "What about Theraflu?did you take this? I got some of this! what about serbanotin? what about this? what about that? did you gurgle your throat with salt-water?"

HEH. Ser ni mitt care-face? (ååh jag kunde verkligen höra Elins röst säga det i mitt huvud)

Nu ska jag dricka upp och fortsätta pyssla.

PUSSHEJ

Gosh. Robyns cds spelas på repeat i bilen min. Till skolan på morgonen och när jag hämtar upp barnen på vägen hem. Jag har blivit en riktig soffpotatis. Går inte mycket utanför dörren under veckorna.
Anledning#1: Ryggen gör så ont.
Anledning#2: Det är kallt!
Anledning#3: Det finns inte mycket att göra så länge man inte åker ner till Riverhead och jag har ingen att åka till Rivvan med (Malin, när blir det Panera bread-kvällsmys?).
Anledning#4: Jag är förkyld.

Ikväll ska jag och Bella vara ensamma hemma. TJEJMYS med andra ord. Blir nog någon film. (..) blir nog Harry Potter. Dont go mess with that!

Känner att jag inte har något sammanhängande jag ville få sagt.

IGÅR var det för övrigt en riktigt bra Skype-dag. Hann med många som jag gått och suktat efter på Skype. Pratade såklart även med pappsen och mamsen om NYC-planering för mammas del första veckan i december. Jag och Sara hann planera planering och bokning av vår tripp i mars. TJIHO.

Nu ska jag dricKa mitt te för jag vill slippa min förkylning. Det gör nämligen jävligt ont i ryggen när jag nyser och hostar. Det kryddar på min sömnlöshet, som jag för övrigt är väldigt ny till. Är inte van vid att vakna 20 gånger per natt för att ta mig ur en mardröm eller vända och byta sida på ett smärtsamt sätt.

Fan vad jag tycker synd om mig själv. USCH! Sorry everybody. i love you! /Lovvis

Offan är en bra tröstare. Gosig och kärleksfull. Längtar efter henne!

Nyduschad och redo för helg. Kanske till och med lite skype innan också? Logga in om du ser detta! Ska till dess fixa med en hemlis och sen läsa ut Little Bee. Åh vad jag älskar bokslut. Aperopå böcker och vad jag älskar så bokade jag igår klart Harry-biljetter till första delen av sista filmen som släpps nästa vecka. Åh love love love kommer grina grina grina, hur nördig Elin än kommer finna mig.

Hallå där, köp blåbär

ännu en vecka förbi. återigen. Ryggen känns lite bättre. Lite lite lite. Det otroliga var att jag och barnen brottades på golvet vilket slutade i att jag hade båda barnen över mig. Efter den lilla leken ställde jag mig upp och kunde för ett par minuter inte känns ryggontet alls! M&M trodde då att det kunde tyda på att det har något med mina kotor att göra. Får se. Vi har kiropraktorer på besök här imorgon i form av Melissas bror och fru. Så med gäster i helgen har jag valt att stanna på hemmaplan- tror jag. Samtidigt kommer det bli Johanna dearest näst sista helg innan det blir förflyttning till Västkusten för hennes del. Jag hatar att mista folK! Hjärtat gör ont men man får bita ihop- ibland är det det enda rätta att göra i situationen..

Var med barnen på Chuck E Cheese idag. Bella skulle på födelsedagskalas. Har varit där en gång förut och det är ett enda stort kaos med massa spelmaskiner som man köper tokens till, vinner massa biljetter i de olika spelen som man till slut kan lösa in mot massa skitsaker som inte ens kostar bråkdelen av vad man köpt tokens för - hehe. Bra koncept i USA med andra ord. Jag skulle också älskat det som liten.

Älska Desperate Housewives. SO SWEET. Time to go- nighty night

Ryggen är riktigt illa just nu. Måste. Gå. Till. Doktor...

Annars försöker jag få allt sista tiden att falla på plats. Tid, plats, rum.

PUSSKRAMOCHJAGSAKNARER!

PS. Vem är det som använder mig som vodoo-docka?!
PS2. !!!!SKYPE IMORGON ONSDAG!!!!, GO' NATT!

Att åka till USA var troligen ett av de bästa besluten jag någonsin gjort. Äventyret har innefattat så otroligt många nya upplevelser och inte minst mött nya människor som förgyllt alltsammans. Jag satt idag på soffan och kollade på Prison Break och slogs av faktumet att jag varit här i 8 månader. När jag tänker tillbaka på alltsammans kan jag inte förstå hur det kunnat gå så fort.

Jag har skaffat mig ett annat liv här borta. Många av er som inte känner mig tillräckligt bra för att skypa med mig kan nog inte se det jag ser. Det kan nog inte ens min familj när jag tänker efter. De kan inte föreställa sig hur jag dagligen tar bilen och släpper av barnen vid busstoppet respektive pre-school. Hur träden står i avenyn jag kör i. Hur vackert det har förändrats vår-sommar-höst. Se hästarna jag alltid kör förbi. Hur jag ibland i trafiken måste stanna bakom en skolbuss som fäller ut sina stoppskyltar för att ungar ska hoppa på. Se hur stor skillnad på ordningen jag har på mitt rum och alla små vanor jag har skaffat eller tagit bort. Se hur jag brottas och retas med Luke, hur jag myser med Bella och kliar hennes rygg. Hur ska jag reagera när jag plötsligt är tillbaka i Sverige? Inte längre har ett redigt jobb att gå upp vid sju för VARJE morgon? Återigen bor hos mina älskade och trygga föräldrar? Inte längre tar bilen överallt jag där jag åker? Och plötsligt behöver bekymra mig om framtiden längre än vad nästa helg sträcker sig?

Det kommer innebära en ny adjustment (kommer inte ihåg svenska ordet) igen, precis som när jag först kom hit. Skillnaden är väl att jag är mer rädd denna gång. Baksidan med att åka iväg är att behöva åka hem. Och ta inte det på fel sätt - alla ni där hemma som jag älskar. Jag längtar otroligt efter er. Jag skulle kunna åka hem dagligen om jag fick spendera den dagen mer er. Utan ert stöd skulle jag nog inte ens klara av att vara här borta? Förstår ni?

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till här. Antagligen att mitt år blev precis som jag förväntat mig. Fantastiskt. Ibland när jag håller om Luke eller Bella har jag inte en aning om hur jag ska kunna säga hejdå.

Jag önskar att jag kunde säga att förhoppningen om att känna mig vuxen även har infunnit sig. Hm. Ibland när jag inser vilket ansvar jag har med barnen så javisst. Man anar vuxenheten där någonstans mellan all enkelhet. Men tittar jag på våra partybilder med poser eller känslan av att leka med Bella eller Luke och ibland vara riktigt mycket fjantigare än dem så förstår jag också varför jag inte är redo att vara vuxen ännu.

Vad mer har jag lärt mig? USA har lärt mig öppenhet. Det hoppas jag i allafall. Att man kan bry sig om att vara trevlig mot en främling och att detta kan i sin enkelhet skapa glädje i vardagen. Bli imponerad av människans storhet. Det är inte ofta man blir imponerad av stängda och privata svenskar. Alla behöver en dos kultur. Det finns mycket amerikaner kan lära sig av svenskar. Jag hoppas jag lärt någon något här i gengäld.

Jag vet vad jag ska göra när jag kommer hem. Att planen är svajig och inte bergssäker är väl anledningen till att det skrämmer mig. Jag måste hem och söka jobb - måste plugga till högskoleprovet och allt hänger på att jag lyckas höja mig de sista tiondelarna för att komma in på min dröm. Jag vet att jag har möjligheten att plugga utomlands - det har USA lärt mig om något. Det skulle kanske till och med vara ännu ett liknande äventyr. Men kärleken till Sverige är stor. Känner det för ofta. Jag är rädd att om jag pluggar utomlands igen kommer jag inte hem nästa gång..

Ska väl avrunda innan det inte finns en enda av er återvändande läsare som orkar läsa klart. Min slutsats är väl; RES, UTFORSKA, UPPLEV. Trots att jag längtar efter Sverige får man ändå perspektiv. Vid hemkomst kommer jag antagligen älska och uppskatta det bästa mer än innan. Allt tack vare mitt år här. Det finns så mycket att upptäcka, både utanför dörren och inom sig själv.