Diarta lämnar oss måndag morgon. För Connecticut.


Tack och lov lämnar hon oss inte för Sverige och för det är jag tacksam (jag har redan mist en kär vän här borta för hemresa... Fortfarande saknad är kära Jonna). Diarta har fått en ypperligt bra ny värdfamilj med en tiondel av ansvaren hon haft här ute. Vi kommer ha möjlighet att åka till henne och hon till oss, trots restid och smådyrt så är det iallafall M-Ö-J-L-I-G-T.

Så ikväll när vi hade vår sista vardags sex and the city-kvällsfika på Panera bread så var det ganska högtidligt. Och inte minst sorgligt att åka därifrån. Min kära ipod som på något sätt automatinställer sig efter mina känsostämningar gav mig bara sorgliga låtar. Jag förstår det inte! Till och med en sad Trey Songz låt kom! Hur många gånger jag skakade för att byta så ville den inte ge mig en happy song.

Tänk att vi skulle komma till denna vänskap, det förstod vi kanske inte där första kvällen på Friendlies..

Det blir bra tillslut iallafall. Visste ni att sorg är ett tillstånd som infinner sig när man förlorar något man är van vid att ha tillgängligt? Ju mer fäst man är vid vanan desto större sorg vid upphörandet. Så med Diarta är det som när jag lämnade Sverige, det är inte riktig sorg eftersom jag inte förlorar det på riktigt. Det kommer vara saknad.