Imorgon gäller det. Mamma tar sig ut hit från city efter att ha flugit in idag. Hon flög ju inte in för att jag skadade mig utan för att vi skulle hänga i city. Egentligen.

Jag är inte rädd.

Jag är inte bitter.

Det gör inte ont.

Från klockan 12 får jag inte äta eller dricka något. Alla smycken ska ur. Kom i glasögon och inte linser. Kom al naturál. Inget smink eller parfym, lotion eller hårprodukter.

Är inte alls rädd att opereras. Än så länge. Jag är rädd för vad som kommer därefter. Och jag hatar känslan av att inte kunna göra något som helst åt min situation. Jag får ta ett steg i taget och vänta på det värsta, samtidigt som jag intensivt försöker intala mig att allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning.
Konsekvensen av allt är något som jag inte ens uttalat för de flesta än. För ni skulle väl inte tycka att det är det värsta med detta. Men för mig är det det - jag är inte redo. Jag är inte klar.

Matt undrade om det var så bra om jag tittade på Grey's Anatomy kvällen innan livets första operation (usch det känns fjantigt att kalla ett ingrepp på foten för operation) men det störde mig inte alls. Har dåligt samvete för allt extra bekymmer som läggs på deras axlar.

Lyssnar på Marina & The Diamonds på rekommendation från Louise. Überbra. Precis min typ av musik. Och det är lite power. Lite hoppfullt.

Tack alla ni som reached out. Det tar jag med mig imorgon. Ljuset i mörkret. Truly.

Lovisa