Jag kan inte säga annat än att det var fruktansvärt jobbigt att komma hem. Förtvivlad var jag rent ut sagt i fredags.
Varför är jag inte fortfarande det denna söndagkväll? Hur kommer det sig att jag känner glädje som jag inte trodde mig skulle finna på bra tag?

Att mamma var en klippa har jag redan nämnt. Mina älskade syskon har varit hjälpsamma och kärleksfulla denna första helg hemma. Lagat frukost. Burit och hämtat saker. Varit stöttepelare och goda lyssnare. Både Millan och Oscar har vuxit till sig så. De är GALET. Men underbart. Så fina. Och Linus slutförde precis sin officiersutbildning. Grattis!

I torsdags dök mina första besökare upp på trappen. Älskade Louise och Felicia. Glögg och choklad och fint egengjort kort (löööv them <3) välkomnades jag med, för att inte tala om den glädje de kände inför min hemkomst, vad kan vara bättre än det? Tår vare asså! Följande dag följdes det av min Ellen med en fallande bamsekram, senare lussebullståg och skrikglädje med Jenny och Emmis. Även Tilda dök upp idag och med långa samtal om allt som skett på senaste tiden lyckas man alltid få bra perspektiv från henne.

De nämnda räcker på långa vägar inte heller. På mejl, telefon och facebook. Tack för stödet och jag längtar efter att få återse resten av er också.

Jag har också fått idéer om vad jag vill göra härnäst. Kan kanske dela med mig av dem när planerna är lite säkrare. Får dock se hur jag lägger upp bloggandet. Har en känsla av att det lider mot sitt slut.

Sist men inte minst har jag pappa också. Pappa doktor som tog av bandaget igår (Lovisa "Eeeh. Ska jag verkligen ta av det redan? Papps - Ja. Du ska ju börja gå på den nu!")

Så det är vad jag gör nu. Haltar runt hemma för att försöka få tillbaka den forna gloran av min ankel- och vadmuskel. Nu drar vi ner för att kika på det nya huset.

PUSSKRAM och tack igen