Att åka till USA var troligen ett av de bästa besluten jag någonsin gjort. Äventyret har innefattat så otroligt många nya upplevelser och inte minst mött nya människor som förgyllt alltsammans. Jag satt idag på soffan och kollade på Prison Break och slogs av faktumet att jag varit här i 8 månader. När jag tänker tillbaka på alltsammans kan jag inte förstå hur det kunnat gå så fort.

Jag har skaffat mig ett annat liv här borta. Många av er som inte känner mig tillräckligt bra för att skypa med mig kan nog inte se det jag ser. Det kan nog inte ens min familj när jag tänker efter. De kan inte föreställa sig hur jag dagligen tar bilen och släpper av barnen vid busstoppet respektive pre-school. Hur träden står i avenyn jag kör i. Hur vackert det har förändrats vår-sommar-höst. Se hästarna jag alltid kör förbi. Hur jag ibland i trafiken måste stanna bakom en skolbuss som fäller ut sina stoppskyltar för att ungar ska hoppa på. Se hur stor skillnad på ordningen jag har på mitt rum och alla små vanor jag har skaffat eller tagit bort. Se hur jag brottas och retas med Luke, hur jag myser med Bella och kliar hennes rygg. Hur ska jag reagera när jag plötsligt är tillbaka i Sverige? Inte längre har ett redigt jobb att gå upp vid sju för VARJE morgon? Återigen bor hos mina älskade och trygga föräldrar? Inte längre tar bilen överallt jag där jag åker? Och plötsligt behöver bekymra mig om framtiden längre än vad nästa helg sträcker sig?

Det kommer innebära en ny adjustment (kommer inte ihåg svenska ordet) igen, precis som när jag först kom hit. Skillnaden är väl att jag är mer rädd denna gång. Baksidan med att åka iväg är att behöva åka hem. Och ta inte det på fel sätt - alla ni där hemma som jag älskar. Jag längtar otroligt efter er. Jag skulle kunna åka hem dagligen om jag fick spendera den dagen mer er. Utan ert stöd skulle jag nog inte ens klara av att vara här borta? Förstår ni?

Jag vet inte vad jag försöker komma fram till här. Antagligen att mitt år blev precis som jag förväntat mig. Fantastiskt. Ibland när jag håller om Luke eller Bella har jag inte en aning om hur jag ska kunna säga hejdå.

Jag önskar att jag kunde säga att förhoppningen om att känna mig vuxen även har infunnit sig. Hm. Ibland när jag inser vilket ansvar jag har med barnen så javisst. Man anar vuxenheten där någonstans mellan all enkelhet. Men tittar jag på våra partybilder med poser eller känslan av att leka med Bella eller Luke och ibland vara riktigt mycket fjantigare än dem så förstår jag också varför jag inte är redo att vara vuxen ännu.

Vad mer har jag lärt mig? USA har lärt mig öppenhet. Det hoppas jag i allafall. Att man kan bry sig om att vara trevlig mot en främling och att detta kan i sin enkelhet skapa glädje i vardagen. Bli imponerad av människans storhet. Det är inte ofta man blir imponerad av stängda och privata svenskar. Alla behöver en dos kultur. Det finns mycket amerikaner kan lära sig av svenskar. Jag hoppas jag lärt någon något här i gengäld.

Jag vet vad jag ska göra när jag kommer hem. Att planen är svajig och inte bergssäker är väl anledningen till att det skrämmer mig. Jag måste hem och söka jobb - måste plugga till högskoleprovet och allt hänger på att jag lyckas höja mig de sista tiondelarna för att komma in på min dröm. Jag vet att jag har möjligheten att plugga utomlands - det har USA lärt mig om något. Det skulle kanske till och med vara ännu ett liknande äventyr. Men kärleken till Sverige är stor. Känner det för ofta. Jag är rädd att om jag pluggar utomlands igen kommer jag inte hem nästa gång..

Ska väl avrunda innan det inte finns en enda av er återvändande läsare som orkar läsa klart. Min slutsats är väl; RES, UTFORSKA, UPPLEV. Trots att jag längtar efter Sverige får man ändå perspektiv. Vid hemkomst kommer jag antagligen älska och uppskatta det bästa mer än innan. Allt tack vare mitt år här. Det finns så mycket att upptäcka, både utanför dörren och inom sig själv.