Jag kan inte säga annat än att det var fruktansvärt jobbigt att komma hem. Förtvivlad var jag rent ut sagt i fredags.
Varför är jag inte fortfarande det denna söndagkväll? Hur kommer det sig att jag känner glädje som jag inte trodde mig skulle finna på bra tag?

Att mamma var en klippa har jag redan nämnt. Mina älskade syskon har varit hjälpsamma och kärleksfulla denna första helg hemma. Lagat frukost. Burit och hämtat saker. Varit stöttepelare och goda lyssnare. Både Millan och Oscar har vuxit till sig så. De är GALET. Men underbart. Så fina. Och Linus slutförde precis sin officiersutbildning. Grattis!

I torsdags dök mina första besökare upp på trappen. Älskade Louise och Felicia. Glögg och choklad och fint egengjort kort (löööv them <3) välkomnades jag med, för att inte tala om den glädje de kände inför min hemkomst, vad kan vara bättre än det? Tår vare asså! Följande dag följdes det av min Ellen med en fallande bamsekram, senare lussebullståg och skrikglädje med Jenny och Emmis. Även Tilda dök upp idag och med långa samtal om allt som skett på senaste tiden lyckas man alltid få bra perspektiv från henne.

De nämnda räcker på långa vägar inte heller. På mejl, telefon och facebook. Tack för stödet och jag längtar efter att få återse resten av er också.

Jag har också fått idéer om vad jag vill göra härnäst. Kan kanske dela med mig av dem när planerna är lite säkrare. Får dock se hur jag lägger upp bloggandet. Har en känsla av att det lider mot sitt slut.

Sist men inte minst har jag pappa också. Pappa doktor som tog av bandaget igår (Lovisa "Eeeh. Ska jag verkligen ta av det redan? Papps - Ja. Du ska ju börja gå på den nu!")

Så det är vad jag gör nu. Haltar runt hemma för att försöka få tillbaka den forna gloran av min ankel- och vadmuskel. Nu drar vi ner för att kika på det nya huset.

PUSSKRAM och tack igen

Sista dagen i city spenderades mest på hotellrummet och i lobbyn för min del. Mamma sprang ärenden och det sista vi gjorde tillsammans innan vi begav oss till Newarks flygplats var att gå ner till Rockefeller Center för att se den stora kända julgranen. Sen var det goodbye New York. Kändes jättejobbigt. Vår underbara doorman fixade dock limonsine-ride till oss hela vägen till flygplatsen. Helt sjukt eftersom de var en av de sakerna jag hade med på min ofärdiga New York-lista. Men som vi lämnade New York var det allra mest Luke och Bella jag satt och längtade efter.

Synvinkeln från en rullstol var också otroligt. Amerikanarna är så vänliga. Alltid var det gentlemanna-stil på hjälpen man erbjöds. Och varje gång blev man lika rörd. Öppenheten kommer jag sakna. I början var det jobbigt att alla ska vara så trevliga, pratsamma och omtänksamma. Lämna mig i fred sa min svenskhet. Men de sista månaderna har jag älskat det. Varför är inte vi så? varför måste vi vara kalla stenmurar mot alla runtomkring? Utan älskade mamma skulle jag dock inte kommit långt. Hon var min klippa och jag ska slita gärnet för henne i flytten till nya huset i mars.

Flygplatsen gick som på räls. Mer än 100 kg i bagage. Checkade in fyra väskor (mamma fick ta med sig två) och jag hade turen att slippa betala för min sista. THANK GOD. Sen hade vi eskort från check-in till boarding. Likaså av planet. Från avstigning till exiten och en väntande Christine. Vi strosade förbi alla köer. Ganska så smooth asså.

Vi flög dessutom hem med en favourite of mine. Tyckte att det måste ändå vara ett tecken om jag flyger hem samma flyg som Robyn. Höll på att rullstola in i henne på väg till toan innan vi boardade. Bra gjort tänkte jag. Hoppades i hemlighet att jag skulle få tillfälle att be henne signa de två första delarna (och mitt bandage? hihi) av Bodytalk som jag t.o.m. hade med i mitt handbagage. Men med rullstol och nattflyg så blev det aldrig så.

Som sagt gick även avstigning på Arlanda väl och strax efter 8 fann älskade Christine och Tony oss och tog oss hem i en rymlig Porsche (C - Lovisa, du vet att det är en Porsche du åker i?"). Så tacksam. BIG LOVE

Det kommer ta lite tid att vänja sig vid att vara hemma. Det kände jag alldeles nyss när det var tokfel sorts lysknapp inne på toaletten.

Får se om jag hinner få tillbaka min julkänsla snart (som försvann i samma stund jag lämnade barnen). Önskar det. All I want for Christmas. Lite tur.

BIGLOVE till er som skriver, varje liten hälsning skapar tröst. Är dålig på att svara men det har varit svårt från ipoden. Det kommer så fort jag inte är lika jetlaggad.


<3

Hey loved ones

Duschade just bort mina sorger här på mammas och mitt underbara hotellrum i city. Har en otroligt fin svit och sitter och gosar i en stor badrock. Vi sa hejdå till min familj gråtandes och Matt skjutsade oss till Hamton Jitney-bussen som tog oss till city med 4 stora väskor och fem små (heh..).

Cultural Care skickar hem mig för er som inte vet. Jag kan inte jobba på foten (och även om jag snart skulle kunna så har jag ändå varit ur bruk i två veckor = ogiltigt arbetsvisa) och därmed ogiltigförklaras villkoren för mitt visa och jag skickas hem.

Även om läkarna helst vill se att jag stannar för post-op-kontroll åker jag hellre hem med mamma och får hjälp med bagaget. Och stödet. Det här är en mardröm och min tur var det länge sen man såg röken av. Istället för ett långsamt farväl på tre månader av min NY-bubbla så slits den bort från mig och spräcks med ett obehagligt stänk av kall svensk verklighet som jag ännu inte konkret har förberett mig på. Jag längtar till att få se era nyllen. Min familj och vänner. Här och i Sverige. You keep me going. Har gjort hela detta året och kommer likaså att göra't genom kalla december månad.

See you soon,

love from Lovvis

Operationen gick bra och röntgenbilderna såg enligt pappsen "PERFEKTA" ut (ser ni hur positivt jag tänker?) Dygnet på sjukhuset var helvete men jag fick komma hem igår iallafall, thank god

Update kommer när jag vet hur vi gör från och med nu. Tack och lov att mamma är här.

Imorgon gäller det. Mamma tar sig ut hit från city efter att ha flugit in idag. Hon flög ju inte in för att jag skadade mig utan för att vi skulle hänga i city. Egentligen.

Jag är inte rädd.

Jag är inte bitter.

Det gör inte ont.

Från klockan 12 får jag inte äta eller dricka något. Alla smycken ska ur. Kom i glasögon och inte linser. Kom al naturál. Inget smink eller parfym, lotion eller hårprodukter.

Är inte alls rädd att opereras. Än så länge. Jag är rädd för vad som kommer därefter. Och jag hatar känslan av att inte kunna göra något som helst åt min situation. Jag får ta ett steg i taget och vänta på det värsta, samtidigt som jag intensivt försöker intala mig att allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning. Allt händer för en anledning.
Konsekvensen av allt är något som jag inte ens uttalat för de flesta än. För ni skulle väl inte tycka att det är det värsta med detta. Men för mig är det det - jag är inte redo. Jag är inte klar.

Matt undrade om det var så bra om jag tittade på Grey's Anatomy kvällen innan livets första operation (usch det känns fjantigt att kalla ett ingrepp på foten för operation) men det störde mig inte alls. Har dåligt samvete för allt extra bekymmer som läggs på deras axlar.

Lyssnar på Marina & The Diamonds på rekommendation från Louise. Überbra. Precis min typ av musik. Och det är lite power. Lite hoppfullt.

Tack alla ni som reached out. Det tar jag med mig imorgon. Ljuset i mörkret. Truly.

Lovisa

Har spenderat dagen på sjukhus, till och från. Ska få foten opererad på fredag. SURGERY liksom. Den kräver en liten metallplatta och eventuellt en skruv däri. SCARY. Men det löser sig. Läkarna var på telefon med min pappa och kollegor i Norge för att tillsammans besluta hur vi ska gå till väga. För bästa framtida resultat på foten så krävs operation. Så snabbt som möjligt.

Foten, skadan och operationen är långt ifrån det värsta. Det finns värre konsekvenser med detta. Kan inte ens ta mod till mig att berätta det för er för inombord är jag så otroligt ledsen att jag inte vet var jag ska ta vägen.